För finns Gud såklart. Han är en stor del av mitt liv och jag är rätt säker på att jag inte skulle klara mig utan honom.

Jag tror inte att gud är någon gubbe som sitter uppe i himlen på ett moln och gläds åt allt han har skapat.

Utan jag tror istället att han finns överallt! Att han är luften vi andas, marken vi går på och löven på träder som vi känner på. Gud är allt, han är kärlek och glädje!

Om någon skulle fråga mig om saker om Gud och jag inte kunde svaren så skulle jag bara undra, måste man kunna alla svar på allting bara för att man är kristen. Nej det tycker inte jag, du behöver inte ha alla svar!

Det kan kännas svårt ibland, att vara kristen. Speciellt i skolan, med alla kompisar och så. Så var det iallafall för mig innan jag berättade för allmänheten, - kom ut ur garderoben - att jag var kristen.

Jag tyckte det var lite läskigt och pinsamt att stå kvar vid ljusen på konfan och be när alla gick därifrån. Men nuförtiden är det inte så längre. Jag känner mig säker i mig själv och i min religion. Men det viktigaste är att du ska känna dig säker och att du t.ex inte går på konfa för att kompisarna eller för att föräldrarna vill det. Du måste vilja det själv, i hjärtat! Gud älskar oss alla lika mycket, även om man är kristen eller inte. Och om du känner att du vill att Gud ska bli en del av DITT liv så är det aldrig försent! Även om du inser detta när du är 79 och ett halvt eller när du är 13 år. Han välkomnar oss alla med öppna armar. ALLTID!

Gud är min inspiration, min hjälp. När saker går fel och det känns som att allt ska rasa är han med mig och hjälper mig!

Jag tänker berätta en historia för er, men jag kan den inte riktigt så jag improviserar  och hittar på lite!!! ;) men ni kommer fortfarande fatta poängen!