Min tro!
Istället för att berätta om vad Gud är för er - för jag tror att ni kanske redan vet det, eller? - tänker jag berätta för er om min tro, och hur gud blev en - stor - del av mitt liv!
När jag var liten, var jag en sådan lite underlig unge. Som gjorde konstiga och töntiga grejer men samtidigt försökte vara cool!
Jag gick i 3an och satt på fritidsklubben (målade säkert eller något) och då kommer det in 2 stycken personer och börjar berätta vilka dom är! Det visar sig att de kommer från scouterna i missionskyrkan. De står där ett tag och berättar om vad scouter gör och hur kul det är!
Sen när jag då kommer hem från fritidsklubben, berättar jag för mamma och pappa om vad som har hänt på fritids, de sa då att det verkade kul och att vi kunde åka och pröva på!
Osvosv. så började jag i scouterna och tyckte att det var jättekul! Vi lagade mat, lekte lekar, pysslade, paddlade kanot, byggde grejer, åkte till blomsholm och massa mer!
Ända sen dess har jag gått i scouter och inte tänkt så mycket på själva Gud. Vi hade andakt efter varje scoutkväll, där Emelie - vår ledare - berättade någon söt historia som betydde något, vi lyssnade, bad nying eller scoutbönen och förstod halvt. men mer var det inte. Jag tänkte aldrig så mycket på Gud eller vad han var.
Jag bad någon gång ibland om det var t.ex. något jag ville skulle hända men jag kände aldrig någon riktig samhörighet med honom.
Innan sommarlovet 2010 började fick jag ett brev av våran präst om att jag var varmt välkommen att konfirmera mig i den kyrkan. Jag tog emot brevet och tog hem det, men sen försvann det någonstans ut från mitt synfält och från det jag brukade tänka på.
Jag började sen 8an efter sommarlovet och fick höra av mina kompisar att de hade börjat gå på konfirmation och tyckte det var kul, jag tänkte att jag kanske skulle göra det iallafall, men glömde åter bort det igen.
Men när mina kompisar började berätta om konfirmationsläger, hur många kompisar de hade fått och när de väl skulle konfirmeras kände jag lite mer ånger och frågade sedan prästen nästa gång jag var på scouterna om jag kunde hoppa in. Då hade det ju gått mer än hälften och det var februari/mars så han sa att jag fick gå nästa år istället.
Eftersom de jag gick i scouter med var ett år yngre så tänkte jag att det var väl ändå bra, för då fick jag ju konfirmera mig med dom!
När det gäller scouterna åkte på mer och mer läger, hade roligt och ville verkligen att Gud skulle bli en del av mitt liv men det kändes aldrig som att det verkligen blev så!
Så hösten 2011 gick jag på första konfamötet och skämdes oerhört när prästen ropade upp ens namn och man skulle ställa sig upp och snurra runt. Men jag kände redan då att det verkade kul!
Veckora fortsatte och jag längtade mer och mer till kyrkan, gick på ungdomsgustjänster och vanliga gustjänster.
Andakterna där var lite mer än våra små andakter i scouterna - som jag uppskattar! - och det var alltid någon som pratade om deras erfarenheter istället för att berätta en liten historia. Sen sjöng vi, tände ljus och bad.
Det var då jag upptäckte att jag älskar musik, både att sjunga - trots att jag inte är världsbäst på det- spela musik och lyssna på den.
Så en gång på andakten efter konfan var det något som var speciellt, ledarna satt lite utspritt och det var en annan spänning i kyrksalen.
En ledare gick då fram och berättade om när han hade vart på trysil lägret - ett läger där man åker med alla kyrkkompisar typ till en skidort och har mysigt -, han skulle då berätta om hans tro.
Han berättade en sak som hade hänt på en andakt han hade vart på.
det var vanlig andakt och de satt och bad eller något och så börjar hans hjärta och bulta och just då går en ledare upp och säger ''Jag ser framför mig att Gud står och bultar på någons hjärta och vill komma in'' osvosv.
Men ja, tillbaka till mig. Det konstiga var att när han har gått tillbaka och berättat vidare och sagt att ledarna sitter lite utspritt om man vill prata så börjar mitt hjärta att bulta. Jag vet det låter som att jag bara kopierar någon annans historia, men det var verkligen så. Det hände exakt samma sak med mig! Så jag tände ett ljus och bad till Gud, - bara en liten bön - att jag verkligen ville att han skulle bli en del av Mitt liv!
Sedan gick jag till prästen - som man också kunde prata med - och sa att jag ville att han skulle be för att Gud skulle bli en del av mitt liv och så gjorde han det.
Det var då jag blev liksom riktigt ett med Gud, det var som att han levde inom mig och jag kände att jag verkligen trodde på honom.
Sen dess - okej, det var inte SÅ längesen men.. - har jag alltid kallat mig kristen.
Nu jag är i kyrkan nästan varje dag och hänger med mina kompisar.
Det är bara så skönt för då har man liksom andra att dela sin tro med. Man behöver inte göra så mycket i kyrkan, man bara är.
Lever livet!
Så. om ni nu har orkat hålla ut tills nu - ni kanske tyckte det var så långtråkigt att ni stängde ner sidan - har jag berättat om min tro!
Vad är din tro?
Men men! Vad har du gjort idag? Bara slappat eller? ;)
Kram från mig! och ha en fortsatt grym söndag! Snart börjar skolan igen ;)
Love / Alexia
Jag länkar en grym låt som jag älskar, - jag vet typ inte hur man lägger upp den här, hade bara tur i fredags -
men men!
url: http://www.youtube.com/watch?NR=1&feature=endscreen&v=hAx-2vNb2aU
Härligt att du vågar dela med dig av sånt här! det gör mig glad, speciellt glad att det betydde så mycket för dig att höra det din ledare sa!(han verkar klok)
Men jag vill bara trycka lite på att det är VIKTIGT att du själv känner dig bekväm med det du skriver! Gud gillar oss inte mer för att vi säger sånt vi tror att han vill att vi ska säga. (misstolka mig inte) det viktiga är att du vill dela med dig av det du skriver och att det känns rätt i hjärtat! kom ihåg det :)
kul att du känner dig hemma i kyrkan också! det är tanken med kyrka liksom.
men ett mycket inspirerade inlägg tycker jag! kul! våga vara dig själv!
// Niklas
Ja det kändes skönt att berätta det, så som ni sa i torsdags ;)
Fast jag skulle antagligen inte våga ställa mig längst fram i kyrkan typ som Staffan och hålla ett tal om min tro... ;)
Det här räcker!!
Jag fattar vad du menar med att skriva det som känns viktigt, hade ändå inte tänkt skriva något som inte betyder något, nä men du fattar vad jag menar ;)
Bra att du tyckte det var inspirerande att läsa om denna ledare!
Haha xD
Kram / Alexia :))
det är ingen som tvingar en att göra det heller! det är det som är så skönt. sånt växer fram under ens liv, att våga berätta i en text är minst lika bra! och det är viktigt att komma ihåg att även om man berättar eller inte så är man lika älskad av Gud.
jag tyckte det var inspirerande att läsa om dig, och jag är glad att denna ledare kunde vara till inspiration för dig!
mvh // Niklas
